Ensemblen och akterna
Orkestrarna, dansarna och boleadoras-numret förklaras
Vilka som faktiskt står på scenen i La Ventanas ensemble med 32 artister.
Se biljetter till La Ventana på GetYourGuide ↗Ensemblen
| Roll | Vad de gör |
|---|---|
| Tangoorkester | Bär tangoavsnittet och de fyra dansparen |
| Folkmusikensemble | Andinska och folkliga instrument för folkloreavsnittet |
| Fyra tangopar | Salongstango, sedan en mer teatralisk scenstil |
| Boleadoras-nummer | Gauchons rep-och-stenverktyg, som snurras och slås i rytm |
Tangoorkestern
En live tangoorkester öppnar programmet och ackompanjerar de fyra dansparen genom showens tangohalva, och spelar den kombination av instrument – bandoneón, piano och stråkar bland dem – som har burit Buenos Aires tangoarrangemang sedan genrens tidiga 1900-talsformat orquesta típica tog form. Orkesterns roll här är inte så mycket bakgrundsmusik bakom dansarna som en jämbördig del av tangoavsnittet: La Ventanas egen beskrivning av sin ensemble placerar orkestern först bland de 32 artisterna, tillsammans med folkmusikensemblen, sångarna, de fyra paren och boleadorasnumret, snarare än att behandla den som ackompanjemang till ett dansnummer som skulle kunna stå på egna ben.
Fyra par, inte ett ledande par
Fyra danspar delar på tangoavsnittet snarare än att ett framträdande par bär hela kvällen, och rör sig tillsammans från närhetsomfamnad salongstango – den sociala stil som dansats på Buenos Aires kaféer i generationer, inklusive flera nära Balcarce själv – till en mer teatralisk scentango, med vidare figurer byggda för en sal som tittar från bord snarare än ett trångt milongagolv. Att ha fyra par snarare än ett eller två är ett större åtagande av dansare än många mindre tango-only middagsshower gör, och det innebär att tangoavsnittet har mer variation av partnerskap och stil över sin längd än ett enda par som upprepar samma koreografi skulle kunna erbjuda.
Folkmusikensemblen
En andra ensemble, som spelar andinska och argentinska folkinstrument snarare än tangoorkesterns bandoneón-ledda format, signalerar showens rörelse bort från tango och bär malambo-fotarbetet och boleadorasnumret som följer. Det är ett genuint annat ljud än tangoorkestern – annan instrumentering, annan rytm, annan musiktradition – snarare än att tangoorkestern helt enkelt spelar ett folkmusiknummer för att variera avsnittet. Att ha en dedikerad folkmusikensemble på programmet, snarare än att be tangomusikerna täcka båda traditionerna, är en av anledningarna till att La Ventanas sällskap uppgår till 32 artister snarare än den mindre ensemblen en engenrig tangoshow skulle behöva.
Boleadorasnumret
Boleadoras är ett gauchoverktyg – tyngda snören, traditionellt använda ute på pampas för att fälla springande boskap eller vilt genom att trassla in deras ben – som snurras och slås mot golvet och mot varandra i rytm som en del av folkloreavsnittet, snarare än att dansas med i någon tangobemärkelse. Det är en distinkt fysisk färdighet från partnerdans, närmare en rytmisk, perkussiv soloföreställning byggd kring snörenas tyngd och momentum, och det är en av de tydligaste detaljerna som skiljer La Ventanas program från en tango-only revy. Numret sitter inom samma folkloresträcka av showen som malambo-fotarbetet och den andinska instrumenteringen som bärs av folkmusikensemblen.
Evita-numret
En sjungen hyllning till Eva Perón sitter inom samma folklore-och-historia-sträcka av programmet, buren av showens sångare snarare än berättad eller iscensatt som en kostymscen – ett musiknummer snarare än en teatralisk vinjett. Det är en detalj som flyttar kvällen, kortvarigt, från en dans- och musikföreställning till en bit sjungen argentinsk kulturhistoria, och sitter vid sidan av boleadorasnumret och malambo-fotarbetet som en av programelementen som markerar La Ventana gentemot de tango-only husen i närheten. Eftersom det är en del av samma kontinuerliga folkloreavsnitt snarare än en separat paus, finns det ingen naturlig brytning på någon sida om det att komma sent till eller gå ut under.
Finalen, alla trettiotvå tillsammans
Kvällens avslutning för samman tangoorkestern, folkmusikensemblen, sångarna, de fyra tangoparen och folkloreartisterna på scenen samtidigt — den enda punkten under kvällen där hela ensemblen på 32 artister delar golvet samtidigt, efter en föreställning som till största delen byggts kring att tangoorkestern och folkmusikensemblen turas om med sina avsnitt snarare än att uppträda tillsammans. Det är en genuint större final än en mindre ensemble skulle kunna sätta upp, helt enkelt för att det finns fler artister att föra in på scenen samtidigt, och den avslutar ett program som under större delen av sin längd rört sig mellan två distinkta musikaliska och dansanta traditioner snarare än en enda sammanhängande akt.