Ensemblen och akterna
Orkestrarna, dansarna och boleadoras-akten förklarade
Vilka som faktiskt står på scenen bland La Ventanas ensemble på 32 artister.
Se biljetter till La Ventana på GetYourGuide ↗Ensemblen
| Roll | Vad de gör |
|---|---|
| Tangoorkester | Bär tangoavsnittet och de fyra dansparen |
| Folkensemble | Andinska och folkliga instrument för folkloreavsnittet |
| Fyra tangopar | Salongstango, sedan en mer teatralisk scenstil |
| Boleadoras-nummer | Gauchons rep-och-stenverktyg, som snurras och slås i rytm |
Tangoorkestern
En livetangoorkester öppnar programmet och ackompanjerar de fyra dansparen genom showens tangohalva, och spelar den kombination av instrument – bandoneón, piano och stråkar bland dem – som har burit Buenos Aires tangoarrangemang sedan genrens tidiga 1900-talsformat orquesta típica tog form. Orkesterns roll här är inte så mycket bakgrundsmusik bakom dansarna som en jämbördig del av tangoavsnittet: La Ventanas egen beskrivning av sin ensemble placerar orkestern främst bland de 32 artisterna, vid sidan av folkmusikensemblen, sångarna, de fyra paren och boleadorasnumret, snarare än att behandla den som ackompanjemang till ett dansnummer som skulle kunna stå på egna ben.
Fyra par, inte ett huvudpar
Fyra danspar delar tangoavsnittet snarare än att ett framträdande par bär hela kvällen, och rör sig tillsammans från närstående salongstango – den sociala stil som dansats på Buenos Aires kaféer i generationer, inklusive flera nära Balcarce själv – till en mer teatralisk scentango, med vidare figurer byggda för en sal som tittar från bord snarare än ett trångt milongagolv. Att driva fyra par snarare än ett eller två är en större satsning på dansare än många mindre tango-only-middagsshower gör, och det innebär att tangoavsnittet har mer variation av partnerskap och stil över sin längd än ett enda par som upprepar samma koreografi skulle kunna erbjuda.
Folkmusikensemblen
En andra ensemble, som spelar andinska och argentinska folkinstrument snarare än tangoorkesterns bandoneónledda format, signalerar showens rörelse bort från tangon och bär malambo-fotarbetet och boleadorasnumret som följer. Det är ett genuint annat ljud än tangoorkestern – annan instrumentering, annan rytm, annan musiktradition – snarare än att tangoorkestern helt enkelt spelar ett folkmusiknummer för att variera avsnittet. Att ha en dedikerad folkmusikensemble på programmet, snarare än att be tangomusikerna täcka båda traditionerna, är en av anledningarna till att La Ventanas kompani uppgår till 32 artister snarare än den mindre ensemble en tangoshow med en enda genre skulle behöva.
Boleadorasnumret
Boleadoras är ett gaucho-verktyg – tyngda snören, traditionellt använda ute på pampas för att fälla springande boskap eller vilt genom att trassla in deras ben – som snurras och slås mot golvet och mot varandra i rytm som en del av folkloreavsnittet, snarare än att dansas med i någon tangobemärkelse. Det är en distinkt fysisk färdighet från pardans, närmare en rytmisk, perkussiv soloföreställning byggd kring snörenas tyngd och momentum, och det är en av de tydligaste detaljerna som skiljer La Ventanas program från en tango-only-revy. Numret sitter inom samma folkloresträcka av showen som malambo-fotarbetet och den andinska instrumenteringen som bärs av folkmusikensemblen.
Evita-numret
En sjungen hyllning till Eva Perón sitter inom samma folklore-och-historia-sträcka av programmet, buren av showens sångare snarare än berättad eller iscensatt som en kostymscen – ett musiknummer snarare än en teatralisk vinjett. Det är en detalj som för kvällen, kortvarigt, från en dans- och musikföreställning till en bit sjungen argentinsk kulturhistoria, och sitter vid sidan av boleadorasnumret och malambo-fotarbetet som ett av programmelementen som utmärker La Ventana från tango-only-husen i närheten. Eftersom det är en del av samma kontinuerliga folkloreavsnitt snarare än en separat paus, finns det ingen naturlig brytning på någon sida att komma sent till eller gå ut under.
Finalen, alla trettiotvå tillsammans
Kvällens avslutning för tangoorkestern, folkmusikensemblen, sångarna, de fyra tangoparen och folkloreartisterna samman på scenen på en gång – den enda punkten under kvällen där hela det 32 artisters kompaniet delar golvet samtidigt, efter en show som mestadels byggts kring att tangoorkestern och folkmusikensemblen tar sina avsnitt i tur och ordning snarare än att uppträda tillsammans. Det är en genuint större final än en mindre ensemble skulle kunna iscensätta, helt enkelt för att det finns fler artister att föra in på en gång, och den avslutar ett program som under större delen av sin längd rört sig mellan två distinkta musik- och danstraditioner snarare än en kontinuerlig akt.